Matbröd

Mina stora intressen är böcker och musik... gärna utöva den själv :-) musiken alltså... för övrigt är familjen min första prioritet.

Jag har stora problem med orättvisor men finner även människor som alltid tycks veta bättre och som måste kommentera och lägga sig i överallt och människor med fördomar som knepiga! När jag stöter på människor som presenterar absoluta sanningar blir jag omedelbart skeptisk. Älskar istället människor som verkligen på riktigt bryr sig om och respekterar andras sätt att vara, andras sätt leva och deras åsikter.

En annan sak som inte upphör att förvåna mig när jag vistas på olika diskussionsforum på nätet, trots att jag borde lärt mig för länge sedan, är alla dessa människor som går runt på sajterna och "missionerar". De går in på sajter de ofta på förhand redan vet har ett innehåll de själva inte kan skriva under på, och väl där så vill de visa upp sin egen förträfflighet... tala om för de som vistas därinne vilken blåsning de gått på som tror på innehållet på sajten. Samtidigt talar de om sin egen ståndpunkt, givetvis för att det tydligt ska framgå att de vet mer, har större och viktigare kunskaper och/eller erfarenhet. De kan bitvis bli ganska nedlåtande mot sajtens inriktning eller hur den drivs... När protesterna börjar strömma till visar man upp en uteslutande förvånad min och påstår att man aldrig någonsin sagt något för att uppröra, nejdå, det ligger helt i betraktarens öga. Att göda sitt eget ego genom att missionera är hopplöst trist, det enda resultat detta får är att missionären framstår som en elak provokatör. Samtidigt som h*n klappar sig för bröstet och lite överseende ler åt de som inte vill inse sitt eget bästa eller förstå den högre kunskapen. Sådant gör mig så tröööött.... och det gagnar verkligen ingen, minst av allt provokatören själv, vilket h*n tråkigt nog inte verkar inse.

I övrigt är nog det som fascinerar mig allra mest genusfrågor. Då menar jag frågor som rör varifrån alla våra könsstyrda normer kommer. När gick det så snett och varför? Och hur kommer det sig att vi sväljer det år ut och år in... hur kommer det sig att kvinnor fortsätter att foga sig i de alldeles för snäva normerna kring kropps- och utseendeideal? Hur kommer det sig att det generellt ses som tufft med pojkflickor men fult och pinsamt med "tjejiga småkillar". Hur kommer det sig att vi fortfarande sätter oss själva som mammor och kvinnor lägre än män genom att följa sådant och dessutom trycka in våra barn i dessa märkliga förutbestämda mallar. Det finns hur många frågor som helst...  och det är nog egentligen inte så konstigt att jämställdhetsförsöken drar ut på tiden. Det inre motståndet bland människor är oerhört starkt!

Jag har även ett brinnande intresse för alternativmedicin och har en lång erfarenhet av diverse behandlingar jag prövat på och/eller läst om under årens lopp. Jag började intressera mig för detta i början av 90-talet och gillar att läsa på och sätta mig in i kroppens olika processer för att förstå helhet och sammanhang. Jag är extra fascinerad av hur våra känslomässiga blockeringar påverkar vår fysiska hälsa och är idag ganska övertygad om att det är omöjligt att själv lösa alla dessa knutar helt utan hjälp utifrån. Jag tror starkt på tankens kraft men tror absolut att den behöver kompletteras med behandlingar. Jag är lika övertygad om att de allra flesta sjukdomstillstånd går att åtgärda så att man blir alltifrån helt frisk till få betydlig lindring med hjälp av kost, kosttillskott och terapeutiska metoder av olika slag.